Från avfall till värde: Hur cirkulär upphandling kan förändra vårt sätt att köpa
I en värld som blir alltmer medveten om klimatförändringar och resursbrist är den traditionella ekonomin med "ta ut, tillverka, kassera" inte längre hållbar. Här kommer cirkulär upphandling in i bilden – ett nytt sätt att köpa varor och tjänster som syftar till att minimera avfall och hålla material i kretsloppet så länge som möjligt. Men hur kan organisationer egentligen ställa om till detta cirkulära synsätt? Och vem bär ansvaret för att det sker?

Foto: Sigmund on Unsplash
En aktuell litteraturöversikt genomförd av R3-teamet identifierade nyckelmetoder som stöder cirkulär upphandling och fann att både offentliga organ och uppköpare spelar avgörande roller.
Offentliga organ sätter reglerna
Offentliga organ kan uppmuntra, eller pressa, organisationer mot cirkularitet på två huvudsakliga sätt: genom reglering och stöd. På regleringssidan kan de kräva att företag uppfyller vissa "återvinningsmål”, alltså mål för hur mycket material som ska återanvändas eller återvinnas under en produkts livscykel. De kan också införa sanktioner för dem som inte når målen, till exempel genom extra skatter på deponiavfall eller jungfruligt material. Men det handlar inte bara om piskor, det finns också morötter. Ekonomiska incitament som skatteavdrag, bidrag och räntefria lån kan hjälpa företag att investera i cirkulära teknologier och affärsmodeller.
Uppköpare driver förändringen inifrån
Även om offentliga organ kan skapa förutsättningarna, är det i slutändan uppköpare som måste förverkliga cirkulär upphandling. Den akademiska litteraturen föreslår flera viktiga metoder som organisationer kan använda. Dessa inkluderar att utbilda medarbetare i cirkulära principer och genomföra pilotprojekt för att lära sig vad som fungerar, samt att välja leverantörer baserat på deras cirkulära meriter snarare än enbart pris. Det är också viktigt att uppköpare använder flera leverantörer för att minska beroendet och samarbetar med mellanhänder som hjälper till att samla in och leverera återanvänt material.
Inom organisationen är samarbete avgörande. Inköpsteam behöver stöd från högsta ledningen och måste samarbeta med andra avdelningar såsom teknik och juridik. Till exempel kan ingenjörer hjälpa till att designa produkter för återanvändning och demontering, medan jurister säkerställer att återanvändning sker enligt gällande regler. Utanför organisationen måste köpare bygga starka relationer med leverantörer, kunskapspartners och till och med konkurrenter för att säkerställa tillgången på återanvänt material och främja gemensam innovation.
Teknik och verktyg gör skillnad
Teknik spelar också en central roll. Verktyg som hjälper till att bedöma kvaliteten på återvunnet material eller förutse dess tillgänglighet är avgörande. Blockchain, IoT och big data kan förbättra spårbarhet, något som är viktigt för att bygga förtroende för återvunna produkter och möjliggör smartare och mer transparenta leveranskedjor. I vissa fall använder köpare till och med livscykelkostnadsverktyg för att utvärdera det långsiktiga värdet av cirkulära material jämfört med kortsiktiga kostnader.
Vägen framåt
Även om litteraturen nämner många lovande pilotprojekt, är det fortfarande en utmaning att skala upp cirkulär upphandling. Många cirkulära alternativ är fortfarande dyrare än sina konventionella motsvarigheter, och kvalitetscertifiering av återvunnet material är en flaskhals. Vi uppmanar därför till mer forskning om hur olika regioner, industrier och leveranskedjor implementerar cirkulära metoder, särskilt inom sektorer som träindustrin, där spårbarhet, kvalitetsvariation och lång livscykel medför särskilda utmaningar. En bättre förståelse för dessa komplexiteter kan hjälpa till att göra cirkulär upphandling till en etablerad standard snarare än ett nischat ideal.
Kort sagt är cirkulär upphandling inte bara en teknisk lösning, det är ett förändrat tankesätt. Det kräver samordning, innovation och engagemang, men om det görs rätt kan det omvandla dagens avfall till morgondagens värde.
Kontakt
Detta är en bloggtext. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Jönköping University.